i livet är varje slut bara början på något nytt

Jag har haft en väldigt "lätt" graviditet. Det vill säga att jag har mått väldigt bra största delen av tiden förutom då att jag ständigt varit trött och världens mest osociala människa. Jag sätter "lätt" inom parentes för lätt har den varit om man frågar alla andra. Men enligt mig har det varit skit jobbigt att inte känna igen sig själv och det har påverkat mitt inre fruktansvärt mycket och gjort mig väldigt ledsen stundtals.

Jag jobbade fram till fredagen den 9 maj och såg fram emot ett par veckors ledighet innan förlossningen då jag var övertygad om att jag skulle gå över tiden. Jag hade ju inte haft en ända ond sammandragning än.

Måndagen den 12 maj hade jag min första lediga dag och bakade till morfar. På kvällen hade jag träning med mina gymnaster och allt var som vanligt. Kom hem, käkade en macka, tog mig en dusch och gick o la mig, kände mig trött och Andreas var ändå inte hemma. Han jobbade som vanligt i Blekinge. 

På natten 03.00 vaknar jag av att något rinner, jag hade somnat med handduken om mig så jag går in i duschen, tar bort handduken och vattnet bara forsar! Jag minns att jag tänkte för mig själv, är detta vattnet eller kissar jag på mig? Jag ringde till förlossningen som sa till mig att sova och samla kraft och återkomma på morgonen för att komma in på en undersökning, jag hade ju inga värkar. Så jag gick och la mig. 

05.00 vaknar jag av värkar. Det gör ont men inte så farligt. Ringer till Andreas som inte svarar. Kommer ihåg att jag tänkte äsch det gör ingenting, detta kommer ju ta år och dar. 

05.30 börjar värkarna bli värre och jag ringer Andreas ett par gånger igen. Tillslut svarar han. Han tar det lugnt och samlar ihop sig innan han åker. Han var precis lika övertygad som jag att förlossningen skulle ta tid och att vi förmodligen skulle bli hemskickade efter undersökningen.

Andreas var hemma runt 07.30 då hade jag precis kommit ur duschen där jag hade suttit i princip sedan värkarna startade. Han pussade mig på pannan och frågade mig om han kunde göra något för mig. Jag svarade "dra härifrån, jag vill vara själv" på mitt mest kärleksfulla sätt. Andreas tar min ilska med ro och går och tar en dusch. En halvtimme senare kommer Andreas ut duschen, visslandes och med ett leende på läpparna. Fixat håret hade han gjort och tagit på sig fina kläder! Såhär i efterhand är det ganska komiskt, men just i den stund tänkte jag "vafan är det för fel på honom, vi ska till förlossningen och han fixar sig som om vi ska på fest".

Andreas frågade mig om jag hade klockat mina värkar. Givetvis hade jag inte det. Vad trodde han? Jag hade fullt upp med att försöka överleva. Andreas klockade mina värkar och vi inser att det är knappt 3 minuter mellan varje värk så kanske dags att rings förlossningen igen.

Jag gråter mig igenom samtalet och skriker att jag vill komma NU när de ger mig en tid kl 9 för undersökning. Tanten i telefonen är lugn och säger att jag kan komma när jag vill. 

Att ta sig ner för trapporna och ut till bilen var en historia för sig. Jag stannade hindra gånger kändes det som för att hämta andan och blunda.

Resan till Lund tar 40 min, en resa som annars tar 15 min. Vi kom mitt i rusningstrafiken!!!

Så klockan var närmre 9 ändå. Jag gick upp till ultraljudsavdelningen dit jag hade blivit hänvisad medans Andreas parkerade bilen. Kvinnan i receptionen bara kollar på mig när jag kommer in och frågar vad gör du här? Jag svarar med gråten i halsen att jag blivit hänvisad hit och lutar mig över disken. Kvinnan förklarar för mig att här är det inte tal om någon undersökning du ska ju föda och så följer hon mig ner till förlossningen. Precis utanför ingången kommer Andreas lunkandes, jag skriker "där är han min man" kvinnan kallar till sig Andreas och vi får gå in genom personal ingången. 

Det var som att något hände när vi kom till förlossningen, som att alla mina spärrar lossnade. Den tidigare hyffsat samlade Louise som var i något slags inre där ingen riktigt nådde henne kom ut och allt bara brast. Jag skrek och skrek och skrek. Från denna sekunden fram till Nova var ute är allt ganska suddigt, dels för att jag inte öppnade ögonen en ända gång men också för att nu började jag ha ett annat fokus där bara jag existerade. Så nu skriver jag hur jag upplevde saker, behöver inte betyda att det var så saker egentligen gick till, det får ni fråga Andreas om. 

Jag kom in på ett rum och sköterskan frågade mig vad jag ville ha för någon bedövning. Jag svarade " jag vill ha allt, ge mig allt" under undersökningen visade sig dock att jag var öppen 9cm, servar alltså inte tal om någon stark bedövning. Jag fick lustgas (som jag inte tyckte hjälpte något märkvärt, men Andreas har berättat att han tyckte den var bra eftersom masken bedövade ner mina skrik). 

Härifrån är det sen ännu dimmigare, jag minns ett fruktansvärt tryck och rädslan av att bajsa på mig. "Helt normalt att känna så" svarade sköterskan när jag mitt i en värk skrek att jag behöver bajsa! Undra vad Andreas tänkte då när hans annars så pryda tjej skriker ut sådana saker?!

Krystvärkarna hade startat och 1h 30 min efter vi ankommit till förlossningen är stjärnan ute. Allting gick perfekt. Hon var perfekt, hon ÄR perfekt! 

Allting gick bra eftersom jag verkligen fick världens bästa coachning av barnmorskan och sköterskan. De talade om för mig precis vad jag skulle göra och hur jag skulle göra. De gav mig positiv energi att orka hela vägen. 

Att Andreas var där var också givetvis en positiv energi och boozt att vi fick uppleva detta tillsammans.

20 min efter förlossningen ville jag ta en dusch och hoppa rundor lite. Jag var rastlös. Inne i duschen ser jag mig själv i spegeln. Ingen mage mer, den var verkligen borta. 20 min efter förlossningen och det finns ingen människa som hade kunnat gissa på att jag någonsin varit gravid. Inte en bristning och inte en bula på magen. Kroppen är helt amazing. 

För att sammanfatta kan jag väl säga att min förlossning gick oerhört snabbt! Väldigt snabbt! 

Min förlossning var en sjuk upplevelse och ett bra minne som jag för alltid kommer bära med mig.

Min förlossning gav mig insikten om att jag är så jävla grym och stark som har klarat av detta. 

Min förlossning var ingenting som jag hade förberett mig på.

Om det gjorde så jävla ont? Ärligt talat nej. Jag upplevde det som en extrem mensvärk. En hanterbar mensvärk liksom, klart det gjorde ont men inte o närheten av så ont som jag hade ställt in mig på. Sen har jag extremt hög smärttröskel också. Själva krystvärkarna  gjorde egentligen inte ont, de var mer obehagliga pga känslan av att man ska bajsa på sig. Ett fruktansvärt tryck liksom. 

Summa sumarom jag går gärna igenom en förlossning igen om den kommer vara på samma sätt som med Nova. Gravid däremot får gärna någon annan vara. Att vara gravid passar inte mig!