Inget trams
Att vara gravid är för mig en stor Påfrestning både fysiskt och psykiskt.
Graviditeten består av en lång väntan, en väldigt lång väntan. En väntan på det mest underbara som finns, att få upp bebisen på bröstet och kunna kalla sig själv för mamma.
Graviditeten är en stor förändring, inte minst kroppsligt. Helt kroppsligt handlar det om 9 månaders förändring av kroppen i graviditetsprocessen och sen ytterligare minst lika lång tid tillbaka, minst!
Min ilska eller ledsamhet eller vad man nu ska kalla det handlar definitivt inte om min mammaroll eller om mina känslor för mitt barn. Jag är väldigt klar i min mammaroll, hur jag vill vara som mamma etc. JAG vet att jag kommer bli en bra mamma, JAG vet vilka värderingar jag vill förmedla till mitt barn och vilket liv jag vill ge henne. JAG vet att kärleken till pyret i magen kommer vara det ända som betyder något. Att jag kommer älska henne högre än livet själv (vilket jag redan gör!). Jag vet allt detta och det är inget jag är nervös eller orolig för.
Min ilska handlar BARA om att jag inte har någon kontroll, jag kan inte göra något för att påverka hur min kropp utvecklas eller hur min trötthet påverkar mitt dagliga liv.
Det här med att min trötthet ligger på minus är ju i grund och botten det som förstör allt! Det spelar ingen roll hur mkt jag vilar eller sover, jag är ständigt trött vilket i sin tur leder till att jag inte orkar träna. Träning har varit en sådan stor del av mitt vardagliga liv, andra kör med mental träning, yoga, avslappning eller chillar i soffan för att ta det lugnt, jag har haft träningen som MIN sak där jag samlar energi och kraft! Att träna ger mig enorma mängder av endorfiner som får min kropp och min själ att må bra! Och det är där jag är nu...ingen träning, inga endorfiner = ond cirkel!
JAG vet att jag kommer få tillbaka min kropp, JAG vet också att det kommer ta tid, att det kommer göra ont och att jag kommer vilja ge upp många gånger om. JAG vet också att det är värt det! Viktuppgången och all den psykiska påfrestelserna, hon i magen är värd ALLT!
JAG vet också att jag aldrig kommer ge upp, jag är inte den som ger upp. Jag är målmedveten och klarar av allt jag ger mig fan på! Det är bara det att jag kände mig färdig med hela den resan med att gå ner i vikt. Jag var så jävla nöjd med min kropp, jag kände mig stark och det var bara kul att träna, det var ingen fight med mig själv, vilket det kommer bli nu. Jag kommer göra det, jag kommer älska att göra det, men jag ser inte fram emot det.
Och just det här med att inte ha någon kontroll, att bara få acceptera läget, det gör mig så jävla irriterad och arg!
Kommentarer
Trackback
