i livet är varje slut bara början på något nytt

Missförstå mig inte, jag älskar att vara mamma MEN jag är sååå mycket mer än bara mamma. Jag är Louise, social, glad, vän, tränare, sambo, lycklig och träningsnarkoman. Jag är så mycket mer än bara mamma och det kan ingen ta ifrån mig. Och jag är så glad att jag har möjlighet att vara mer än bara mamma. Jag är så glad att jag har möjlighet att fortsätta med allt det som gör mig lycklig. Jag är så glad att pappan till mitt barn är en engagerad pappa som längtar efter sin kvalitetstid med sin dotter varje gång jag ska ha träning med mina gymnaster. Något dåligt samvete kommer jag aldrig att ha för att jag tillåter mig själv vara JAG och inte bara mamma. 

Självklart är jag Novas mamma i första hand och hennes välbefinnande kommer alltid gå före mitt eget ego. MEN jag är trött på att bli ifrågasatt för att jag, när hon fortfarande är såhär liten kan "lämna bort" henne ett par timmar i veckan. Är det verkligen att lämna bort när hon är med sin pappa? Blir pappan någonsin ifrågasatt när han är och jobbar eller roar sig utanför hemmets väggar? 

Nova mår bra och har ett väldigt starkt band till både mig och Andreas, Nova föredrar inte den ena framför den andra. Hon har ingen favorit. Nova är bästa vän med oss båda.

Så snälla sluta undra och fråga hur det känns att vara utan henne, om jag saknar henne. Sluta kolla på mig som om att det jag gör är konstigt. Sluta säg att jag kommer lägga ner mitt engagemang i gymnastiken för jag inte kommer klara av att vara utan mitt barn, att jag inte kommer vilja. Sluta kolla frågande på mig när jag uttrycker att jag saknar mitt jobb och inte hade haft några problem med att börja jobba igen. 

Dessa tankar gör inte mig till en dålig mamma och något dåligt samvete kommer jag aldrig ha.