jag har drömt...
I natt drömde jag om människor som funnits i mitt liv men som inte finns längre, i allafall inte i mitt liv. Vilket är jävligt trist. Jag vet inte varför jag drömde det, men det fick mig att tänka till, hur man verkligen inte ska ta någon för givet, för närsomhelst kan den personen vara borta.
Jag drömde om ett bråk, vilket aldrig har inträffat, men ibland så önskar jag att det hade det, att jag kunde fått möjligheten att säga en del grejer till dig ansikte mot ansikte och inte via datorn där vår vänskap avslutades. Jag tror inte att vår vänskap hade avslutats om det där bråket hade sket öga mot öga.
Jag såg dig som en av mina bästa vänner, jag såg dig som mitt bollplank. Vi stöttade varandra i allt. Du var en riktig glädjespridare.
Visst, livet går vidare men det är alltid tufft att förlora en vän.
Jag önskar så himla mycket att du inte vid det tillfället var så himla stolt av dig. Om du bara hade kunnat inse dina fel och brister och bett om ursäkt, för tro mig alla har vi våra brister och alla gör vi fel, även du.
Istället valde du att skylla över bristerna i vår vänskap på andra av mina vänner.
Att du ens hade mage att tro att jag gjort valet att "välja bort" dig för att några av mina andra vänner och min pojkvän "inte gillade" dig sårade mig djupt. Känner du inte mig eller? Jag skulle aldrig göra något sånt. Din och min vänskapsrelation var mellan dig och mig!
Visst det fanns andra orsaker också till varför allt inte var som det en gång varit, men jag tror till hundra procent att det hade kunnat lösa sig med så lite som ett simpelt förlåt.
Jag skyller inte vår avslutade vänskap på dig. Jag vet att det ligger lika mycket skuld på mig. Jag kanske var fjantig som tog så illa upp? Kanske inte hade någon förståelse för det du sa? Kanske var det bara dags?
Jag vet inte...Det enda jag vet är att när jag behövde dig som mest så fanns du inte där.
Det som har hänt, har hänt.
Kanske är jag fjantig som skriver detta nu, så lång tid efter. Eller inte kanske, jag är fjantig, det vet jag.
Jag är bara tvungen att skriva det, bara tvungen att få det ur mig.
Jag drömde om ett bråk, vilket aldrig har inträffat, men ibland så önskar jag att det hade det, att jag kunde fått möjligheten att säga en del grejer till dig ansikte mot ansikte och inte via datorn där vår vänskap avslutades. Jag tror inte att vår vänskap hade avslutats om det där bråket hade sket öga mot öga.
Jag såg dig som en av mina bästa vänner, jag såg dig som mitt bollplank. Vi stöttade varandra i allt. Du var en riktig glädjespridare.
Visst, livet går vidare men det är alltid tufft att förlora en vän.
Jag önskar så himla mycket att du inte vid det tillfället var så himla stolt av dig. Om du bara hade kunnat inse dina fel och brister och bett om ursäkt, för tro mig alla har vi våra brister och alla gör vi fel, även du.
Istället valde du att skylla över bristerna i vår vänskap på andra av mina vänner.
Att du ens hade mage att tro att jag gjort valet att "välja bort" dig för att några av mina andra vänner och min pojkvän "inte gillade" dig sårade mig djupt. Känner du inte mig eller? Jag skulle aldrig göra något sånt. Din och min vänskapsrelation var mellan dig och mig!
Visst det fanns andra orsaker också till varför allt inte var som det en gång varit, men jag tror till hundra procent att det hade kunnat lösa sig med så lite som ett simpelt förlåt.
Jag skyller inte vår avslutade vänskap på dig. Jag vet att det ligger lika mycket skuld på mig. Jag kanske var fjantig som tog så illa upp? Kanske inte hade någon förståelse för det du sa? Kanske var det bara dags?
Jag vet inte...Det enda jag vet är att när jag behövde dig som mest så fanns du inte där.
Det som har hänt, har hänt.
Kanske är jag fjantig som skriver detta nu, så lång tid efter. Eller inte kanske, jag är fjantig, det vet jag.
Jag är bara tvungen att skriva det, bara tvungen att få det ur mig.
Kommentarer
Trackback
