i livet är varje slut bara början på något nytt

.

Jag är en förvirrad människa, det är vad jag är. Jag finns för att jag måste. Jag lever livet som en zombie. går till jobb går hem, städar och tvättar. Det känns som att livet  går på rutin och jag glömmer bort att leva, eller i alla fall känna mig levande. glömmer bort att uppskatta det som livet erbjuder. Varenda liten sak vill jag kunna uppskatta igen som jag gjorde för några år sedan. På något sätt känns det som att jag ville växa upp för fort. Jag ville vara självständig. Men saken är den att jag är inte gammal. Jag är bara 21, jag är ung!. Det är inte många i min vänskapskrets som flyttat hemifrån när de va 20 så som jag gjorde. Att bo utan sina föräldrar är tufft. inte bara ekonomiskt utan helt fysiskt också. När man bor hemma förstår man inte hur mycket ens föräldrar egentligen jobbar för att få vardagen att fungera. Jag har aldrig uppskattat mina föräldrar så mycket som jag gör nu när jag flyttat ifrån dem. Att sätta ner disken i diskmaskinen när man är hemma nu är inte jobbigt utan faktiskt roligt eftersom man slipper diska. Att tvätta när man är hos mina föräldrar är något som känns roligt eftersom man slipper springa upp och ner från trapporna till tvättstugan och tävla mot klockan för att hinna tvätta klart.

.

Till det ekonomiska då...Det är hemskt! att få ångest för att man unnar sig en fika på stan eller en utgång då och då det är hemskt!

.

Jag är 21! jag borde vara ute och dansa varje helg med mina vänner, kunna uppskatta livet. Jobba för att tjäna pengar till en super resa, inte till en diskmaskin! lägga mina pengar på kläder och fikor...inte tvättmedel!

.

Jag är helt enkelt trött på livet, vill sluta ha alla måsten och bara vara JAG ett tag!