i livet är varje slut bara början på något nytt

Jag och Andreas var lyckligare än någonsin tillsammans och allt kändes frid och fröjd. Tyvärr föjdes detta av några månader av ett rent helvete. Vi kan väl säga att vi båda två var typ rebeller som alltid ville ha allt gjort på vårt eget sätt. ingen ville kompromissa  och bråken avlöste varandra. På något sätt kändes det som att jag förlorade min bästa vän. Jag var i sorg. Det kändes som att vi båda ville något annat. Vi ville nog båda vara små igen och slippa ta ansvar. känna en trygghet som vi inte gjorde riktigt hos varandra just då. Det var kaos i båda våra liv. Jag trivdes inte i skolan, det var en pina att gå dit och Andreas trivdes inte heller med det som pågick i hans liv. Många dagar, kvällar och nätter spenderades med att vi helt enkelt skrek på varandra. Vi lyssnade inte på vad den andra hade att säga utan vi bara skrek, skrek och grät

.

En klok vän sa till mig vid en tidpunkt då det var som värst att samboskapet aldrig är lätt. Att man aldrig kan känna varandra till hundra procent och att det tar tid att komma till ro med varandra. Med tid menas inte en månad eller två, utan det kan ta år. Detta fick mig att stå ut och tro att det dåliga kommer vända.

.

Hon hade så rätt. En dag då allt var kaos bröt jag ihop, Andreas bröt ihop och vi visste båda två att vi behövde en förändring. Ytan vi bodde på i den gamla lägenheten var inte problemet i vårt förhållande. Problemet var egoism. Vi tänkte båda två som två individer, inte som ett par.

.

Sen den dagen har allt gått uppåt. Kanske inte spik rakt uppåt. Det har definitivt varit fall, några hårda sådana, några små dalar. Men uppåt har det definitivt gått. Vi har sakta men säkert byggt upp det som vi hade innan vi blev ett par, vänskap. Det viktigaste vi har, vänskapen. Vi tillsammans ÄR ett team. Vi måste tänka som ett TEAM.  Det vi båda gör skall vi göra för VÅR skull. Självklart är vi egna individer som har egna åsikter och egna ideér men vi har lärt oss att kompromissa. Vi har lärt oss att lyssna på varandra igen och visa respekt och hänsyn för varandra.

.

Jag kan idag tänka tillbaka och undra vad det var som gjorde att vi faktiskt stannade kvar hos varandra. Att vi stod ut. Jag har kommit till den punkten där jag känner ett lugn i vårt förhållande och i min trygghet till Andreas. Jag tvekar inte på oss som ett par utan är hundra procent säker på att detta är rätt. VI är rätt, sen får alla andra tycka vad de vill om det.

.

I ett förhållande kan man växa båda i sig själv och som ett par. Man kan växa isär och man kan växa tillsammans.

Jag och Andreas växer tillsammans!

.

Vi har gemensamma planer för VÅR framtid som en familj, som ett par och som egna individer. Jag älskar mitt liv och skulle inte vilja byta plats med någon. Och anledningen till att jag älskar mitt liv är han, den där mannen med de där fina ögonen som får hela min kropp att skaka så fort han rör mig.