i livet är varje slut bara början på något nytt

Sedan i julas då jag och min förra pojkvän gjorde slut efter nästan 4 år tillsammans bestämde jag mig för att inte bli kär eller påbörja någonting med någon inom minst ett år. Jag byggde upp mina murar ganska så snabbt. Murar gjorda av slitstarkt tegel,ingen dålig lera. Jag är ganska stark som person och tänkte om jag bara bestämmer mig för att inte träffa någon, så gör jag det inte heller. jag bestämmer mig för att inte falla, så finns det ingen chans att jag gör det.

Tyvärr verkar min plan gå åt helvete!!!!

Det finns någon som lyckats börja riva mina murar...jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag kanske borde resa mig upp innan jag fallit för hårt?
Jag kanske borde avsluta allt innan det ens hunnit börja?
Tänk så råkar jag såra någon eller ännu värre blir sårad själv?

Om det inte redan märks så kan jag ju berätta att jag har en förmåga att överanalysera varenda litet ord och handling i alla mina relationer, vänskapsrelationer, familjerelation och kärleksrelationer.

Många uppfattar mig därför ibland som negativ eftersom analyserna oftast går ut på att se alla hinder istället för alla möjligheter...

Jag ser mig dock inte som negativ bara som helt realistisk.:D

Min bästa vän gav mig rådet att för en gångs skull bara ta allting som det kommer, gör varken mer eller mindre utav vad det egentligen är.

Det rådet är dock inte så enkelt att följa men oavsett hur mycket jag analyserar fram och tillbaka, hur varje litet ord han sagt, varje liten handling han gjort mot mig blir vriden åt alla håll och kanter så finns det faktiskt bara en slutsats



Bara tanken på denna person gör att det pirrar i magen på mig o är jag inte då kär så vet jag fan inte vad jag är!